Jag vaknade av mardrömmar, mensvärk eller om det var feber. Jag vet inte vad som var värst. Det var nog snarast kombinationen av alltihopa som verkligen sög.
Det första jag kände var bara att jag måste gå på toa. Så jag klev upp ur sängen, och lade då märke till att jag var otroligt törstig. All vätska var liksom borta från munnen. När jag började gå ner för trappan från våra rum, fast besluten att jag måste ta ett glas vatten innan jag går på toa, så kände jag hur värken i magen tilltog, och jag gick över till att ha smärtstillande som första prioritet.
Jag öppnade köksluckan med alla mediciner och försökte hitta en värktablett, men märkte att jag började darra på händerna, så tänkte jag kanske måste ha ett glas vatten. Så jag öppnade skåpet där vi har glas, tog ut ett glas, tappade det rakt ner i diskhon! Mina händer orkade inte hålla i glaset.
Så jag slog på kranen och tog en slurk vatten, men min mun blev snustorr nästan på en gång. Så jag gav upp värktabletterna och vattnet, och skulle gå på toa, men så fort jag satte mig ner så kände jag hur jag mådde illa och hade ont i magen , så jag kunde helt enkelt inte kissa ( trots att jag verkligen verkligen behövde... ).
Så jag reste mig upp, och det var då när jag kom ut i hallen igen, som jag upptäckte hur svettig jag var. Det var blött i håret. Jag hade gåshud, och jag kunde inte tänka på något annat än hur jag skulle försöka räta ut ryggen och gå fram till telefonen. Jag lyckades på darrande ben ta mig till telefonen och ringde mamma.
Jag försökte prata normalt, men hade problem med att andas ordentligt (enligt systern på sjukhuset pga att jag hade så ont). Så mamma blev såklart orolig och ringde pappa som kom hem fem minuter senare. Då hade jag lyckats hitta en ipren som jag stoppade i mig.
När pappa kom hem var det ändå som värst. Då kunde jag knappt gå eller hålla i saker överhuvudtaget. De som har haft verkligt svår mensvärk vet hur det känns när det är som värst: man vill inte ligga, sitta, stå, utan man vill ändra position på kroppen hela tiden för att få det att kännas bättre. Så kändes det, plus allt det andra.
Sjukvårdsupplysningen rekommenderade oss att ringa till en ambulans, men tack vare iprenen så började värken släppa, och jag kände hur en våg av lugn drog över mig, och jag kunde andas bättre igen , och slutade svettas. Men pappa tyckte det var bäst att åka till sjukhuset iallafall, så han körde mig dit.
Okej, efter Daddy Yankee's mardröm kommer upplösningen :
Vi kom till sjukhuset, och då var min "attack" slut. Jag kände mig lugn och hade inte lika ont längre. Receptionisten satte oss i ett rum en bit ifrån det vanliga väntrummet. Hon sa inte varför, men vi förstod direkt: svinis! Pappa skämtade om att snart kommer det en sjuksyster med munskydd, handskar-full mundering! ... och mycket riktigt där stod hon. Med munskydd. Dessutom kallade hon mig Linda. Vi pratade lite, och hon kollade min feber (som såklart hade gått ner tack vare ipren) hon kollade syre också. Vi pratade och hon trodde att jag hade haft antingen svinis eller vanliga influensan, och det kan tydligen hålla på såhär länge..Det som hände i morse beskrev hon som en chock, pga smärtan. Och anledningen till att själva värken var värre än vanligt trodde hon att det berodde på att jag varit sjuk så länge. Så vi åkte hem igen. Och här sitter jag. Inga men för livet. Inga symptom kvar, förutom att jag fryser litegrann. Men jag tror inte att jag har feber, och har tagit det lugnt hela dagen utan fler problem. Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar