Jag har ingenting att säga. Så kul har jag det, liksom. A-lie måste läsa fler böcker, för hon har glömt bort alla ord. Hejdå orden. Sen var allt borta. Jag är osäker på vad det är som förvirrar mig. Men en ledtråd är att jag mellan 10-14 idag satt och sorterade/raderade/rensadebland Gamla Bilder på datorn. Gamla bilder-Gamla tider, mycket att smälta. Just nu känns det som att DÅ var en helt annan tid (och nu pratar vi om typ nian-gymnasiet). Sentimentalt? Ja.
Jag tänker tillbaka till tiden när HELA existerade. Och jag hade en mer eller mindre stadig pojkvän. Jag är inte ledsen! Men jag funderar. Försöker tänka hur övergången såg ut innan allt förändrades. För ibland så kan jag känna att jag lever i en svunnen tid, att jag har svårt att se nuet för vad det är (trots att det vore det enda vettiga). Det finns någonting i mitt förflutna som jag inte riktigt har kommit över. Inte riktigt begripit. Jag vet inte vad. Men jag vet att det finns ett VAD.
Ett par människor i världen kommer att förstå rubriken. Jag tänker på er.
En historia dök upp.
Pappa och bror (5 år) står i duschen.
Bror frågar "Asså..jag har ju varit i mammas mage, och mamma har varit i en annan mage, och du har ju varit i magen. Men vem var det från början?"
Pappa vet inte vad han ska svara så han säger bara "Fråga Nea, hon är konfirmerad."
Innan Linnéa börjar berätta om Darwins evolutionsteori, så hinner mamman slinka in med "Det finns det ingen som vet, men vissa tror att det var Gud som skapade Adam och Eva- de första människorna"
"Jag tror att det var Jesus. Jag tror faktiskt det." säger bror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar