Stopp

Det är stopp i min hjärna. Jag är inte längre kapabel till att känna eller tänka någonting. Att leva i nuet är ju visserligen bra, och det är det jag gör. Jag kan inte fokusera på något annat än vad jag håller på med precis för ögonblicket. Men är inte att leva i nuet också att tänka på vad man SKULLE VILJA göra nu? För jag vill ingenting. Eller..någonting vill jag såklart, men just nu kommer jag inte på något annat än att vilja vilja nånting.
Perioder! Sånt här händer ibland, det är inget ovanligt. Jag har skrivit fler sådana här inlägg i fler sådana här bloggar vid tidigare tillfällen, då jag känt precis såhär.

Det finns minst två troliga anledningar till varför denhär känslan simmar omkring överallt i kroppen (känslan av att inte känna någonting, fast det finns saker att känna). :

1. Brist på tid (eller känsla av brist på tid) - För mycket att göra på för lite tid, och för lite tid över till att smälta allt och reflektera över det. Man kan säga att materialet ligger kvar där i medvetandet, och när det fylls på med nya (eller samma gamla) intryck så blir det svårt att urskilja några tankar och idéer.
2. Ingen träning, inga grönsaker. Man blir olycklig om man bara sitter still hela dagarna. Såklart man inte känner sig pigg och stark om man inte ÄR det.

Förvirring kvarstår

A-lie kommer inte ihåg om hon nämnt det tidigare men hursomhelst så är hon FORTFARANDE förvirrad. Jag är så förvirrad att jag knappt vet vad det är som förvirrar mig. Jag bara ÄR förvirrad.

Jobbet går bra när man tar en dag i taget. Är sugen också på att komma igång med ett projekt som jag och BM kokat ihop. Det känns som det var längesen jag sjöng ut hjärtat mitt, så jag njuter verkligen av varje sekund hos henne. Och teatern! Jag hoppas att I har hittat en pjäs till idag så att vi kan komma igång med det också. Många bollar är i luften, och jag vet inte riktigt vad det ska bli av alltihopa. Men idag får jag nog lite mer kött på benen när det gäller åtminstone dessa två projekt.

Saker som jag ser fram emot just nu är att hälsa på LB i helgen, och att se LZ uppträda om två veckor i Nacka. Lite längre fram kommer resan till Bjärnum och J, vilket också kommer att vara att få uppleva något efterlängtat.

L.A

Jag har ingenting att säga. Så kul har jag det, liksom. A-lie måste läsa fler böcker, för hon har glömt bort alla ord. Hejdå orden. Sen var allt borta. Jag är osäker på vad det är som förvirrar mig. Men en ledtråd är att jag mellan 10-14 idag satt och sorterade/raderade/rensadebland Gamla Bilder på datorn. Gamla bilder-Gamla tider, mycket att smälta. Just nu känns det som att DÅ var en helt annan tid (och nu pratar vi om typ nian-gymnasiet). Sentimentalt? Ja.
Jag tänker tillbaka till tiden när HELA existerade. Och jag hade en mer eller mindre stadig pojkvän. Jag är inte ledsen! Men jag funderar. Försöker tänka hur övergången såg ut innan allt förändrades. För ibland så kan jag känna att jag lever i en svunnen tid, att jag har svårt att se nuet för vad det är (trots att det vore det enda vettiga). Det finns någonting i mitt förflutna som jag inte riktigt har kommit över. Inte riktigt begripit. Jag vet inte vad. Men jag vet att det finns ett VAD.

Ett par människor i världen kommer att förstå rubriken. Jag tänker på er.


En historia dök upp.
Pappa och bror (5 år) står i duschen.
Bror frågar "Asså..jag har ju varit i mammas mage, och mamma har varit i en annan mage, och du har ju varit i magen. Men vem var det från början?"
Pappa vet inte vad han ska svara så han säger bara "Fråga Nea, hon är konfirmerad."
Innan Linnéa börjar berätta om Darwins evolutionsteori, så hinner mamman slinka in med "Det finns det ingen som vet, men vissa tror att det var Gud som skapade Adam och Eva- de första människorna"
"Jag tror att det var Jesus. Jag tror faktiskt det." säger bror.

Hundra år kvar

Jag räknade precis ut att om jag sparar tvåtusen kr i månaden så är jag uppe i en miljon om sisådär.. 41,66 år. Ganska spännande.
Annars händer det inte mycket här. Är hemma idag från jobbet och tar det lugnt, tvättar och städar. Nu ska det bli ordning på loftet (eller vad det nu är man brukar säga). Måste rensa ut typ en tredjedel av mina kläder som blir uppkäkade av pälsänglar. Och så ska jag dammsuga bort det där två centimeter tjocka lagret av damm som får det att kännas lite instängt inne i mitt rum...

Annars går det bra för A-lie. Jobbet går bra (förutom att jag inte är där idag), och chefen är imponerad av mitt arbete. Jag kan inte säga exakt varför, för han är nämligen en i allmänhet positiv människa. Men jag får höra "Du e ju så snabb.", "Ja, du klarar mycket svårare saker än så, det kan jag intyga", "Det här är ju a piece of cake för en tjej med din intelligens"
Snacka om Ego-boostande. Njutbart!

Man ska vara glad om man upptäcker sina misstag innan det är alldeles försent

Jag är ensam på kontoret. Och eftersom jag hade en förvirrad dag igår så försöker jag att ta ett steg i taget och göra saker själv. Så nu har jag precis bokfört en faktura med FEL förfallodatum. AJ AJ AJ.

Fredagsgodis

Jag var nära att komma försent till jobbet idag. Inte för att jag har några bestämda tider direkt. Men ändå. Jag hade så bråttom så att jag glömde nycklarna. När jag kom hem igen för att hämta dem, så stod min morbror vid sin bil vid garaget (vi bor i en villa tillsammans- mosters familj i ena halvan, och min familj i den andra). Han hade ioförsig redan stått där innan, men eftersom jag skyndade så mycket då, så hann jag inte säga hej till honom då. Men han stod som sagt kvar där när jag kom tillbaka. "Ska du till Slagsta?" ja. "Vill du ha skjuts?" skojar du. Jag hade SPRUNGIT förbi den snabbaste vägen till jobbet- Petters bil. Men jag kom i tid iallafall-tack vare att jag glömde nycklarna!

Petter skulle ha möte på sitt jobb idag, och vi satt och pratade om pengar, och att vara ung. Han berättade om när han precis hade "blivit vuxen" och flyttat in i egen lägenhet, börjat betala räkningar osv. Han tänkte att han kunde åka utomlands, och vänta en månad med att betala hyran. En månad blev två, och sen fick en leva fattigt och knapert ett bra tag, innan han kunde stabilisera sin situation igen. När jag sa att jag uppskattade att han gav mig chansen att lära mig av hans läxor, så hävdade han att jag kommer nog hamna där ändå. Vi skrattade inte.

Att skämmas för sig själv

Min femte dag på nya jobbet.
Jag är förvirrad nu i fem minuter. Jag hade sagt till mig att jag skulle skriva i min blogg varje dag, och nu känns det som att jag försöker TRYCKA in ett budskap i varenda inlägg. Och meningen med det är? ( skriv gärna svaret som en kommentar om du kommer på nåt som låter smart) Jag menar. Om man inte har några känslor/tankar som vill ut, varför då tömma ut hjärnans innehåll i en blogg? Säger hon som inte riktigt bryr sig om hur man tolkar henne.
Men idag har jag iallafall tänkt på vikten av att våga vara som man vill vara (tungviktare) utan att känna pressen att vara någon (persona). Människor som inte skäms för sig själva, har kommit långt redan. Människor som gör fel och försöker igen innan man börjar klaga på att man gjorde fel, när någon annan gjorde rätt från början. Skäms du för dig själv, A-lie? Nej.
Skäms du för dig själv? Är det därför du inte vill beskriva dina känslor i text på en domän på internet? (föjavascript:void(0)rsta gången jag använder ordet domän).

Jag vill ha den här känslan. Om jag hade den skulle jag inte kunna beskriva den. Men Corneille vet hur man gör. Så han får göra det åt mig.

Det är kul om man hinner

Nu har jag inte skrivit i min nya blogg på flera dagar. Det har hänt mycket och ingenting. Men jag blev frisk iallafall, efter sjukhuset. Och nu är jag pigg och glad. Det händer mycket. Jag har nästan ingen tid över. Vad jag vill ha tid över till kommer jag inte på just nu. Min goda vän Inez ska till Seattle, USA i ett år och vara au pair åt en söt familj med tre barn. Jag är hemma hos henne nu och har blivit bjuden på en festmåltid a la Klas. Inez har lagt fram små saker i fönstret som hon ska ta med sig på sin resa. Bl.a en värme kudde som man värmer i micron, som hon har fått av sin mamma. Inez inspirerar mig, jag vill också resa till världen!

Mardrömmar som blir sanna

Jag vaknade av mardrömmar, mensvärk eller om det var feber. Jag vet inte vad som var värst. Det var nog snarast kombinationen av alltihopa som verkligen sög.

Det första jag kände var bara att jag måste gå på toa. Så jag klev upp ur sängen, och lade då märke till att jag var otroligt törstig. All vätska var liksom borta från munnen. När jag började gå ner för trappan från våra rum, fast besluten att jag måste ta ett glas vatten innan jag går på toa, så kände jag hur värken i magen tilltog, och jag gick över till att ha smärtstillande som första prioritet.

Jag öppnade köksluckan med alla mediciner och försökte hitta en värktablett, men märkte att jag började darra på händerna, så tänkte jag kanske måste ha ett glas vatten. Så jag öppnade skåpet där vi har glas, tog ut ett glas, tappade det rakt ner i diskhon! Mina händer orkade inte hålla i glaset.

Så jag slog på kranen och tog en slurk vatten, men min mun blev snustorr nästan på en gång. Så jag gav upp värktabletterna och vattnet, och skulle gå på toa, men så fort jag satte mig ner så kände jag hur jag mådde illa och hade ont i magen , så jag kunde helt enkelt inte kissa ( trots att jag verkligen verkligen behövde... ).

Så jag reste mig upp, och det var då när jag kom ut i hallen igen, som jag upptäckte hur svettig jag var. Det var blött i håret. Jag hade gåshud, och jag kunde inte tänka på något annat än hur jag skulle försöka räta ut ryggen och gå fram till telefonen. Jag lyckades på darrande ben ta mig till telefonen och ringde mamma.

Jag försökte prata normalt, men hade problem med att andas ordentligt (enligt systern på sjukhuset pga att jag hade så ont). Så mamma blev såklart orolig och ringde pappa som kom hem fem minuter senare. Då hade jag lyckats hitta en ipren som jag stoppade i mig.

När pappa kom hem var det ändå som värst. Då kunde jag knappt gå eller hålla i saker överhuvudtaget. De som har haft verkligt svår mensvärk vet hur det känns när det är som värst: man vill inte ligga, sitta, stå, utan man vill ändra position på kroppen hela tiden för att få det att kännas bättre. Så kändes det, plus allt det andra.

Sjukvårdsupplysningen rekommenderade oss att ringa till en ambulans, men tack vare iprenen så började värken släppa, och jag kände hur en våg av lugn drog över mig, och jag kunde andas bättre igen , och slutade svettas. Men pappa tyckte det var bäst att åka till sjukhuset iallafall, så han körde mig dit.

Okej, efter Daddy Yankee's mardröm kommer upplösningen :



Vi kom till sjukhuset, och då var min "attack" slut. Jag kände mig lugn och hade inte lika ont längre. Receptionisten satte oss i ett rum en bit ifrån det vanliga väntrummet. Hon sa inte varför, men vi förstod direkt: svinis! Pappa skämtade om att snart kommer det en sjuksyster med munskydd, handskar-full mundering! ... och mycket riktigt där stod hon. Med munskydd. Dessutom kallade hon mig Linda. Vi pratade lite, och hon kollade min feber (som såklart hade gått ner tack vare ipren) hon kollade syre också. Vi pratade och hon trodde att jag hade haft antingen svinis eller vanliga influensan, och det kan tydligen hålla på såhär länge..Det som hände i morse beskrev hon som en chock, pga smärtan. Och anledningen till att själva värken var värre än vanligt trodde hon att det berodde på att jag varit sjuk så länge. Så vi åkte hem igen. Och här sitter jag. Inga men för livet. Inga symptom kvar, förutom att jag fryser litegrann. Men jag tror inte att jag har feber, och har tagit det lugnt hela dagen utan fler problem. Hurra!

Sanning och skryt.

Idag är det torsdag. Tror jag. Jag har nästan tappat räkningen av att inte fylla mina dagar med annat än...data, säng, promenad, Daniel och Inez. De två födelsedagsbarnen.

Faktum är att jag precis i denna stund sitter och finulerar med Daniels presenter. (Jag hoppas att det inte redan finns ett ord som heter "finulerar" för isånt fall kan jag ju ha gjort bort mig nu och det vore ju synd för jag har så mycket stolthet att bevara). Nu var jag nära att anteckna här exakt vad jag har tänkt ge honom när hans födelsedag faktiskt går av stapeln ( på lördag ). Men sen insåg jag att Daniel är en av de få människor som någonsin kommer att läsa det här inlägget. Ever. (och kanske t.o.m innan lördag)
Dels för att han kanske inte har något bättre för sig än att läsa min superintressanta topp-blogg, och dels för att han råkar vara en av mina närmaste vänner. Eller kanske t.o.m min alldeles egen storebrorsa. :D . Han betyder mycket och det vet han om. Men jag tycker om presenter. Kanske mer än vad han gör.
Dessutom ska han ha en eloge, en tapperhetsmedalj och kanske en "fool" -stämpel som vågar träffa mig när jag är sjuk och smittosam och kanske har svininfluensan som är farlig för små pojkar i hans ålder.

Men enligt honom själv så är han stor, stark och immun för alla typer av sjukdomar (som smittar genom luften)... Han löser helt enkelt det hela med att göra tjugo situps om dagen. Daniel har starka muskler, men han vill gärna ha mer. Kanske är det helt enkelt fysisk ansträngning som gäller? Du känner dig stark och då blåser kroppen bort baskiluskerna som en orkan..Daniel tycker iallfall att det funkar, och blev mycket upprörd när jag sa att jag försöker undvika att träna när jag har feber.

Han har sina knep, min gode vän daniel. Sina speciella egenheter som kanske inte alla förstår och uppskattar, men som finns där och förgyller åtminstone min vardag.

Slösar på tid

Nu har jag varit hemma i sju dagar, och ingenting ingenting händer. Inte blir jag frisk heller. Jag känner mig som en zombie. Helt inlåst. Nedbäddad. Fyrkantiga-ögon-för-att-jag-stirrar-på-skärmar-hela-dagen. Jag har lärt mig att hålla mig fri från Tv-shop syndromet iallfall. För när man väl hamnar där, då är man riktigt illa ute..

I'm in a money- making mood...

Men idag blir det inga pengar gjorda. Jag har sex dagar gammal feber och hosta. Svininfluensa, säger du. Men idag är jag nästan frisk. Men tack vare att jag varit sjuk så här länge så är mitt rum mer välstädat än någonsin. Man kan se golvet! Och ja ba "yes! nu kan jag ligga här å göra pilates och situps!" Sen kom jag på att själva anledningen till att jag städat så noggrant var att jag är sjuk. Jag blev besviken.

Konshens fick pigga upp mig istället.

Blogg, ärlighet och statistik.

Det här är min blogg. Den handlar om en ung tjejs väg från noll till kärlek och miljoner.
Jag ska vara ärlig mot er. Jag har det inte så dåligt. Faktum är att jag har det ganska bra. Inte sådär bra så att man nästan skäms för det men.. tillräckligt bra, just nu. Men jag ska berätta hur jag lever mitt liv. Och hur jag börjar utveckla sättet jag lever det på. Inte för er skull, utan snarare för min egen. Men visst, det roar mig ju givetvis om någon annan tar nytta av mina tankar och idéer.

Det här är mitt liv just nu:
Kärlek: 0
Pengar: 0
Jobb: Ja. Har precis fått ett på ett litet kontor i Slagsta. Eget litet rum med eget skrivbord och dator där jag utför enklare fakturering och bokföring m. m. Har inte kommit igång än men snart så!

Det är egentligen inte så tragiskt. Jag bara fick det att se ganska tragiskt ut insåg jag nu. Men som sagt- det är det inte.
I min blogg kommer jag att vara så ärlig jag känner för (oftast så ärlig som det går att vara) . Ärlighet innebär (enligt mig) ofta att se två sidor av allting.

Peace.