Allt blev aningens sentimentalt när pappa sa med ynklig-rösten: "Ska du flyttaaa...?Ska du flytta från din pappa? :(:(:( ..." (ja han gjorde tre ledsna smileysar också..) Men fy! Tänk vad sorgligt det kan kännas, trots att det inte behöver vara sorgligt alls egentligen. Jag kommer ju fortfarande bo här. Det här är fortfarande min familj!
Men ändå..När första barnet flyttar, det måste vara stort för föräldrarna. Om inte annat så lär man ju förstå att man har blivit vuxen. Alltså inte när man flyttar hemifrån. Utan när ens barn gör det...Eller känner de sig gamla? Det gör jag. OM jag hamnar i den där vemodiga känslan. Den känslan som man inte ska lyssna för mycket på, men som ändå smyger sig på en ibland.
Då känner jag att allt är kört och förbi och det finns inget hopp om ljusare tider. Men det finns det. Det är bäst att ta kontroll över sina egna känslor. För meningen med att tänka negativt är...? Nej, precis det FINNS INGEN. För det här är en vacker planet. Och jag har haft turen att växa upp i ett tryggt område tillsammans med en kärleksfull familj, men har ändå fått lära mig att uppskatta det jag har.
Kärlek. Det är det enda som alltid kan få oss på bra humör. Varm kärlek. Kärlek till dig som läser det här. Vem du än är, så är du värd den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar