Vad gör man?

Alla mina möbler är nu ihopskjutna till en ö mitt på golvet, och vårat kök är en djungel av plantor, disk och tonvis av lådor, parfymer och småsaker från våra rum. Det är fascinerande att höra skillnaden när man först ställer sig och pratar i mitt rum, och sedan i köket. Så fort man går in i köket så swup, så pratar man som i en pytteliten, stoppad låda. Det är nu man inser hur många onödiga saker man har. Och hur bra man har det, after all!

Appropå hur bra man har det: Ta hand om varandra därute allihopa! Jag såg saker under helgen som jag inte visste hur jag skulle hantera. Alltså, jag har inte blivit vittne till varken mord eller misshandel, men...jag undrar bara:
Vad gör man om man ser en ensam ung man sitta och gråta, och se olycklig ut på tunnelbanan?
A. Ignorera. Försök se ut som att du inte har lagt märke till att han sitter där, eller åtminstone inte att han gråter. Han vill förmodligen bara vara ifred.
B. Stötta. Sätt dig mittemot honom, lägg en hand på hans axel och säg "Allt kommer att bli bra."
C. Stötta light. Gå förbi, lägg en hand på hans axel och säg "Det löser sig"

Vad gör man om man ser en kille bli "mobbad" av ett gäng tonåringar (14-16), genom att de kastar M&Ms på honom med all sin kraft och säger "Gå, gå, vi vill inte ha dig här" tills han ger upp och går till andra änden av perrongen, för att sedan stå där olycklig och trampa fram och tillbaka.?
A. Ignorera. Tänk om gänget börjar kasta grus på dig också?
B. Ingrip. Gå fram och säg med bestämd ton "Vad fan håller ni på med?!" De ska märka att någon faktiskt lagt märke till, och inte accepterat, deras dåliga beteende.
C. Stötta. Gå fram till pojken efteråt, när du inte följt punkten B, och säg att du såg vad som hände, men att du tycker de som kastade var assholes. Just for his information.

Jag ignorerade båda gångerna, tillsammans med alla andra 30 pers som såg samma sak. Jag tänkte över de olika alternativen fram och tillbaka i mitt huvud. I fall nummer ett var jag verkligen nära på att gå fram till honom. Det kändes helt enkelt inte bra att sitta och se på när han grät, eller..att sitta och titta bort när han grät, rättare uttryckt. Jag menar, i 80 % av fallen vill man nog faktiskt helst vara ifred när man gråter? Man har vänner som stöttar en, och det kanske t.o.m bara är skönt att gråta ut. Men tänk de som inte har några vänner? Ingen att prata med, kanske. Och sitter och gråter bara därför. Han kunde vara en av dem. Hans dag kunde ha blivit lite ljusare om han för en gångs skull blev sedd. För det måste vara ensamt att bli ignorerad? När ögonblicket redan var förbi, och han var försvunnen förenklade jag mitt dilemma till: Störa en person som vill vara ifred när han gråter eller ignorera en person som är helt och hållet ensam?

Isländska pannkakor

Sitter nu i ett hus i Borgarnes, Island (där det finns en sån där hårtork som man har hela huvet i , från typ 1962, medan Jonna steker pannkakor och hennes chef fotar henne. Detta är nämligen invigningen av hennes nya pannkaksjärn. Det är ett speciellt isländskt pannkaksjärn som är tunnare, utan kanter och gjort av aluminium.

Jag började dagen med en bit haj! Det var bland det vidrigaste jag ätit. "Det smakar ruttet" sa jag. och Jonna svarar: "De e ruttet..." Efter haj-frukosten gick jag och Jonna på promenad längs stranden, med fjällen framför oss. Vi gick in på ett museum där vi träffade på läskiga typer med hästhuvuden. Underbart! Läskigt! På museumet fanns det självklart en liten shop, där man kunde köpa "Fire of love" massageolja "for ultimate pleasure". Varför inte, liksom...

Inatt badade vi i en varme pott (varm källa) mitt ute i ingenstans. För att ta sig ut dit var man tvungen att gå på stenar över en fors. Inte det lättaste i mörkret kan jag tala om! Tack och lov var det inte kolsvart ute, eftersom det inte fanns någon som helst belysning i närheten. Desto svårare var det att ta sig tillbaka...Hursomhelst: Man blev helt dåsig av att sitta i det 40 gradiga vattnet och njuta. Men det var en fantastisk upplevelse.


Jag och Jonna i den varma källan.

Jag har rapat rutten haj hela dagen och nu jublar Jonna över att en pannkaka faktiskt blev "hel, vänd, bra och Strålande gyllengul" så jag måste kila och äta upp den, det kanske kan dämpa mina illaluktande hajrapar. Jonna gör också fantastiska lycko-hopp här bredvid mig.

En kyss vid busshållsplatsen...

Idag fick jag en stor fet puss på kinden av thai-tanten. Tydligen skulle jag och hon ta samma buss till våra jobb på morgonen, och eftersom jag brukar köpa mat av dem rätt ofta så kände hon självklart igen mig:

"Hieeeeeii, ata lounch idaa? " Hon log sitt största leende. Och eftersom hon log så glatt så skrattade jag artigt och klappade hennes axel. 'Bra-jobbat'-klappen om ni förstår vad jag menar? Det gjorde inte hon. Hon trodde istället att det var en kram som jag tänkte utdela, så hon kramade mig, och gav mig en stor pussmun på ena kinden som hon sedan började gnugga bort utan att se ett dugg generad ut. "hehe.."sa jag. " Ja, jag hade faktiskt tänkt äta lunch hos er idag.." Tills nu.

Fotbollschock

HA HA HA HA. Vet ni vad? Brasilen har åkt ur fotbollsVM!!!! HA HA HA Jag kände mig helt borta. Satt och kollade på slutet på Tyskland-Spanien idag... Vilket var den tredje matchen jag såg lite av under hela detta VM... Och efteråt, när Spanien hade vunnit och kommit till final för första gången (vad jag förstod?) någonsin, så tänkte jag "Aha gud vad spännande att de för möta brasilien i finalen... Men jaha. De ska tydligen möta Holland...? Hallå? Brasilien? Va? Vad hände...Öhhh...

Kände mig som en neandertalare. ööööhhh...Braa....sil....ien dååå?

Det sjuka är ju att jag kunde vara så säker på att Brasilien skulle spela i finalen, trots att jag inte sett en enda match...

Tog på mig min Brasilientröja för att lindra chocken.

VI VANN VI VANN HAHAHA GO BRAZIL! :P

Idag har jag tvättat och lagat tortellini tills kastrullen svämmade över. Har även hunnit med att åka fram och tillbaka till Mariatorget för att jag inte hade något bättre för mig. Kände mig litegrann som en loser. Nästan lika mycket som efter min fotbollsvms-chock.

Nu har jag precis packat ihop en väska med badkläder och handduk, för imorgon blir det BAD och PICKNICK. Ytterliggare två punkter till listan. ;)

Idag: Ofrivillig konsert

Konserten som vi skulle ha idag skulle börja halv sex.

Det gjorde den också. MED EN BLOCKFLÖJTSORKESTER. Den fortsatte sedan med stråkorkester, tvärflöjtsorkester, stråkorkester, stråkorkester, en till blockflöjtsorkester, några gitarrister, en pianist, stråkorkester.

Innan vi ens hade börjat på våra låtar så hade vi ofrivilligt suttit med på en en och en halv timme lång FIOLORKESTER KONSERT MED BARNORKESTRAR!

Det hade kunnat vara kul. Och det var det väl också i ca. fjorton minuter...



En låt som piggar upp mitt humör:

"Puss puss"

Oh no...
Jag avslutar sällan/aldrig ett telefonsamtal med "puss" eller "pusspuss"
Jag gör det bara inte
Om inte MÖJLIGEN någon gång till min mamma.
Orka.
varför just jag?
hahaha
Jag tror ioförsig inte att jag sa det, men när Per ba
"var det din mamma?"
o jag ba
"va?"
"Du sa ju pusspuss....."
Jag: Uppspärrade ögon, sammanbiten min.
AJ.

Fredagsgodis

Jag var nära att komma försent till jobbet idag. Inte för att jag har några bestämda tider direkt. Men ändå. Jag hade så bråttom så att jag glömde nycklarna. När jag kom hem igen för att hämta dem, så stod min morbror vid sin bil vid garaget (vi bor i en villa tillsammans- mosters familj i ena halvan, och min familj i den andra). Han hade ioförsig redan stått där innan, men eftersom jag skyndade så mycket då, så hann jag inte säga hej till honom då. Men han stod som sagt kvar där när jag kom tillbaka. "Ska du till Slagsta?" ja. "Vill du ha skjuts?" skojar du. Jag hade SPRUNGIT förbi den snabbaste vägen till jobbet- Petters bil. Men jag kom i tid iallafall-tack vare att jag glömde nycklarna!

Petter skulle ha möte på sitt jobb idag, och vi satt och pratade om pengar, och att vara ung. Han berättade om när han precis hade "blivit vuxen" och flyttat in i egen lägenhet, börjat betala räkningar osv. Han tänkte att han kunde åka utomlands, och vänta en månad med att betala hyran. En månad blev två, och sen fick en leva fattigt och knapert ett bra tag, innan han kunde stabilisera sin situation igen. När jag sa att jag uppskattade att han gav mig chansen att lära mig av hans läxor, så hävdade han att jag kommer nog hamna där ändå. Vi skrattade inte.